Stagefright

Vaknar till liv efter en underlig dröm.

I drömmen kastas jag in på en teater. Jag ska delta, inte åskåda. Det är femton minuter innan vi ska inta scenen, och jag inser plötsligt att jag inte kan hitta korsetten som jag ska ha på mig, samt att jag inte kan några av replikerna, eller den sång där jag ska sjunga solo. Paniken infinner sig i hela kroppen. Jag vill ta mig därifrån, men jag är omgiven av pjäsdeltagare som aldrig skulle släppa ut mig. De är inte elaka, men deras blickar är kalla och likgiltiga. De bryr sig bara om att vi ska göra ett bra framträdande.

Jag vet att jag kommer bli den svaga länken.

Så blir vi inropade och jag går i led med de andra, iklädd endast behå och någon form av balettkjolsliknande skapelse. Hjärtat bultar nästan ur bröstet på mig, jag försöker komma ihåg melodin till sången jag ska sjunga. Jag frågar de andra men de säger inget utan stirrar bara rakt fram och går vidare, som om vi gick i ett begravningståg.

Väl uppe på scenen tycks alla veta vart de ska stå, alla har varsin förutbestämd position på scenen. Jag minns inte min. Till slut får jag en nickning av en flicka, jag följer efter henne. Hon gav mig positionen. Ingen tycks reagera på min underliga klädsel, de tror troligtvis att det är så den ska vara.

Mina händer är alldeles hala och min hud känns kall och konstig. Jag kan knappt andas.

De andra kör sina repliker men jag hör inte vad de säger. Jag väntar på tystnaden som kommer att uppstå när det blir min tur att tala och jag inte kommer minnas någonting.

Så kommer tystnaden.

Och jag vaknar.