Jack, come back.

Så, då har Urban hämtat Jack igen. Den här gången har jag haft honom tio dagar, och nu ska Urban ha honom lika länge. Jag grät floder nyss när de gick ut härifrån...var en så hemsk känsla att se hur ledsen Jack blev över att behöva lämna mig. Han tycker om att vara hos sin pappa, det vet jag. Men han blir ju ändå ledsen att lämna det ställe där han varit länge. Jag vet att jag kommer sakna honom och längta efter honom alla dessa dagar. Min fina ängel, mitt ljus i mörkret.

För 1,5 år sedan när helvetet började så blev du min anledning att leva. Nu är du höjdpunkten i mitt liv, varje dag, alltid. Älskar dig...

Tomorrow; dining with my bestest friend, doing laundry and arranging a playdate for Jack and Tova

Ser fram emot morgondagen. Den börjar med fyra timmars tvätthelvete, som givetvis inte är roligt, men det måste ju bli gjort.

Sen kommer Martina över och ska laga lite lunch med mig och Jack. Köttfärssås tror jag vi bestämde att vi skulle greja ihop :) Blir nog trevligt, innan hon piper iväg till Linköping igen.

Sen på eftermiddagen ska jag och Jack kila över till Lotta och hennes superfina kids Tova och Texas och hänga lite med dem. Jack och Tova blir übervilda ihop så det gäller att ladda ordentligt med lunch där innan haha...

Ja det är väl vad som står på schemat imorgon..sen är det nyårsafton, då sticker jag till kärleken igen <3

I'm not scared of anything anymore.

Jag är en helt vanlig tjej. Jag är tjugofyra år. Jag pluggar.

Men jag kanske inte är så vanlig ändå. För jag har barn. Och det kanske inte är jättevanligt att en tjugofyra år gammal tjej har en son på tre år.

Jag är ensamstående mamma varannan vecka, och jag grejar det galant. Jag slår ner på mig själv ibland för att jag inte räcker till, men seriöst. Det är inte så jävla lätt alltid. Att vara själv med ett barn.

Jag har varit med om mycket.

För mycket. Allt finns i mitt huvud och det har ärrat mig inuti. Men jag lappar ihop mig själv med nål och tråd varje dag. Det går framåt. Det går bra nu. Visst finns de dåliga dagarna med.

Men jag är inte rädd för någonting längre. Förutom möjligtvis att allt ska hända igen.

Singing a song

Var länge sen jag la upp lite musik i min blogg så jag slänger väl modig som jag är upp en liten vid jag gjorde nyss. Det är första gången jag provar att sjunga skiten, så om det finns massa fel får ni stå ut haha :) Ska ses som oseriöst njutnings-sjungande haha :)

RED RED RED

Nu blir jag rödhårig igen. Vet att jag redan var det innan, men nu blir jag ännu ännu mer hihi..me like :) Och imorgon har jag bokat klipptid..har inte klippt mig på två år så det behövs kanske?

Another day, another desperation

Waking up, getting dressed reluctantly. Not wanting to leave the warmth of my bed.

Snow raging outside, its white claws pawing at my windows.

Responsibilities, clouding my mind, an agenda filled with peculiar things.

And then, there is the safety of you. The comfort.

Which I long for.

Stagefright

Vaknar till liv efter en underlig dröm.

I drömmen kastas jag in på en teater. Jag ska delta, inte åskåda. Det är femton minuter innan vi ska inta scenen, och jag inser plötsligt att jag inte kan hitta korsetten som jag ska ha på mig, samt att jag inte kan några av replikerna, eller den sång där jag ska sjunga solo. Paniken infinner sig i hela kroppen. Jag vill ta mig därifrån, men jag är omgiven av pjäsdeltagare som aldrig skulle släppa ut mig. De är inte elaka, men deras blickar är kalla och likgiltiga. De bryr sig bara om att vi ska göra ett bra framträdande.

Jag vet att jag kommer bli den svaga länken.

Så blir vi inropade och jag går i led med de andra, iklädd endast behå och någon form av balettkjolsliknande skapelse. Hjärtat bultar nästan ur bröstet på mig, jag försöker komma ihåg melodin till sången jag ska sjunga. Jag frågar de andra men de säger inget utan stirrar bara rakt fram och går vidare, som om vi gick i ett begravningståg.

Väl uppe på scenen tycks alla veta vart de ska stå, alla har varsin förutbestämd position på scenen. Jag minns inte min. Till slut får jag en nickning av en flicka, jag följer efter henne. Hon gav mig positionen. Ingen tycks reagera på min underliga klädsel, de tror troligtvis att det är så den ska vara.

Mina händer är alldeles hala och min hud känns kall och konstig. Jag kan knappt andas.

De andra kör sina repliker men jag hör inte vad de säger. Jag väntar på tystnaden som kommer att uppstå när det blir min tur att tala och jag inte kommer minnas någonting.

Så kommer tystnaden.

Och jag vaknar.

Old friends and ducks

Tog en promenad tidigare idag med Martina, hennes nya pojkvän Gustav som verkade skitschyst, plus Jack i pulka. Jack, som alltid brukar vilja dra pulkan själv ville sitta i hela vägen hemifrån till Konsum, ner till ån och hem igen. Märks att han är lite seg och förkyld.

Det var kallt av satan ute så ingen av oss gillade att kasta bröd med stelfrusna fingrar. Men det gjordes, och änderna blev sjukt överlyckliga, de verkade typ helt utsvultna :) folk orkar väl inte ut i kylan för att mata dem antar jag...

Passport and other stuff

Så vaknar man efter en trevlig middagslur med Jack och upptäcker sonika att ett stycke ex har varit här och dumpat pass i brevlådan, samt typ alla tavlor med änglar på som Jack haft i sitt sovrum i lägenheten hans pappa hade innan han flyttade. Visste inte ens om att han fortfarande hade mitt pass, så det blev jag ju glad över att få tillbaka, även om det gått ut för x antal år sedan. Ringde upp ett stycke ex och frågade varför han bara dumpat Jacks tavlor i trappen. Tänk om Jack vill ha kvar sina tavlor? Svaret?

"Nej, jag har köpt nya tavlor till Jack och ska fixa lite andra grejer som är mer Jack, typ tavlor med Blixten på".

Jag svarade lite syrligt att Jack faktiskt har tyckt om sina gamla tavlor och säkert fann det underligt att de plötsligt dök upp i trappen här (han var ju med när jag hämtade in dem). Sen sa jag nåt i stil med att han kan väl gilla änglar även fast han är kille. Fick nåt surt svar, sen avslutades samtalet.

Ibland vill man bara inte ha något ex. Finns ju ingen som kan göra mig så irriterad och less, han kan verkligen sabba en hel dag bara genom att lägga grejer i min trapp.

USCH.

Catching a cold

Lite småseg och förkyld...så mår jag och så mår Jack med..har sprungit mycket i kylan. Men men, nu ska vi hem till mamma och avnjuta årets troligtvis sista julbord. Brorsan åker hem till stora götet vid två, så bäst att passa på att vara social nu sista timmarna. Snön ligger tung i Arboga idag. Kramsnö, vem vill ha en snöboll i huvet? *ler lömskt*

Precious and fragile things

Jag älskar att ha Jack hos mig. Han sliter ut mig fullkomligt men på ett alldeles underbart sätt. Ingen kan göra mig så euforiskt matt som han, och jag inser varje dag vilken tur jag har som har honom. På kvällarna när det lilla livet har somnat kan det dock bli lite ensamt, som ikväll. När man vet att alla andra är ute o festar, o kompisarna lyser med sin frånvaro (de som inte har barn festar o de som har barn är hemma med sina familjer). Men jag slänger på en film, jag tänder några ljus eller lyssnar på lite musik. Och vips har kvällen förvandlats till något fint.

Älskar dig Jack. Förlåt för att allt har blivit som det har blivit. Jag gör allt varje dag för att du ska må bra och vara glad, kan inte göra mer än så. Men ändå känns det sällan som att jag gör tillräckligt. Känns som att jag har svikit dig, ett oskyldigt liv.

Du är min stjärna och min sol.

Christmas time again...

Ska försöka bli bättre på att skriva här, men just nu är det väldigt mycket leva i mitt liv och väldigt lite skriva. Men grubbla och fundera gör jag såklart ändå och därför kan det ju vara skönt att skriva av sig ibland...

Idag har Jack sötnöt kommit tillbaka till sin mamma, skönt att ha honom hemma. Jag har köpt två julklappar till honom, en robot som låter och går runt (lite läskigt hehe men han älskar sånt) och en radiostyrd grävmaskin. Fick köpa till tusen batterier för en miljon kronor (jag gillar att överdriva med siffror), men Jack kommer bli glad och det är det enda som är viktigt för mig.

Sen har jag julhandlat det sista inför torsdagen, vi kommer ju vara här en del så det behöver finnas rejält med julmat här också... Nu sover Jack och jag sitter och glanar på Twin Peaks, en riktig nostalgikick från 90-talet...den serien borde alla se...mysterisk och underbar.

Peace out.