Jag städar i min nya lägenhet. De som bodde där innan gav mig 500 kronor för att göra det. Tyvärr visade det sig vara alldeles för lite för de hade verkligen skitat ner. Oh well, jag har ju ändå typ inget bättre för mig om dagarna. Just nu är jag inte särskilt glad. Det går i vågor. Ibland känns det som att jag inte vill leva, och att allt bara är nattsvart och vidrigt, som tjock tjära. Andra dagar är jag hyfsat glad, leker med min son och planerar hur min lägenhet ska se ut. Ibland är jag i ett slags likgiltigt tillstånd där jag bara jobbar och inte tänker på någonting. Blockerar tankarna med musiken i min Ipod, på högsta volym.
Jag orkar inte prata med någon utom min mamma om hur jag mår just nu. Flera har hört av sig, och ni är verkligen jätterara, men just nu orkar jag helt enkelt inte med att ta in någonting utifrån. Vill egentligen bara dra täcket över huvudet. Tyvärr funkar inte livet så utan man måste slita vidare.
Det känns tufft att solen skiner. Jag är avundsjuk på den. Dag efter dag stretar den vidare, kämpar och sprider sina solstrålar. Även om moln är i vägen så finns solen alltid där, dag efter dag, strålande. Solen är alltid lycklig. Varför kan inte jag också få vara det?
onsdag 30 juli 2008
onsdag 23 juli 2008
Home?
Idag var vi och tittade på en fin tvåa på Repslagargränd i Arboga. Jag tackade ja nästan direkt. 66 kvadrat, vindsvåning, rymligt, fint. Jag tror att jag kommer trivas bra där och Jack verkade älska det (han sprang runt och hojtade och dansade hihi). Klart att det känns skumt...men en vacker dag kanske det här kommer kännas rätt. Men idag är en ful dag.
tisdag 22 juli 2008
Five years ends here?
Min pojkvän har gjort slut. Efter många turer hit och dit har han valt att hoppa av berg- och dalbanan. Jag kan inte klandra honom, jag kan inte vara arg på honom. Men ledsen är jag, för det har jag rätt att vara. Vi har gjort dumma saker båda två, jag vill inte gå in på detaljer men så är det. Och nu är det alltså över. Han surrar på om praktiska saker som ska lösas; "leta jobb", "skaffa ny lägenhet". Andra surrar på om mer emotionella plan som också behöver tillgodoses: "glöm inte bort att vara en bra mamma till Jack i allt det här", "var stark för din son", osv. osv.
Jag mår inte speciellt bra. Det känns som att jag är en disktrasa som har kastats in i en torktumlare och är på väg att lösas upp i små små fibrer. Det drar i mig från alla håll, jag har inget centrum längre. Egentligen vill jag bara stänga in mig i en garderob i ett halvår och hoppas att allt har löst sig när jag kommer ut, alternativt att jag ska ha blivit bortglömd av alla som någonsin har känt mig. Men det kan jag inte, för jag har min son att tänka på.
När det är så här, vart ska jag vända mig? Jag har kompisar, men ingen bästis. Jag har stöd, men det räcker inte. Jag vet inte om jag ens VILL ha stöd. Ensamvargen i mig säger åt mig att jag vill vara ifred. Alla andra säger åt mig att jag ska omge mig med folk för att må bra. Jag försöker jobba så mycket som möjligt för att orka med. När jag jobbar har jag inte tid att tänka.
Jag har börjat leta lägenhet, men det går haltande. Vet inte vad jag vill ha, vad jag ska leta efter, hur jag ska finansiera skiten, hur Jack och jag ska kunna få det bra ekonomiskt när jag inte ens har ett fast jobb. Jag gråter inombords och känner mig så liten. Jag vet att jag har hamnat här, i just denna situation, och att det är mitt eget fel. Visst har min pojkvän bidragit, men jag gjorde det avslutande draget. Det roliga är att jag inte alls får känslan av nöjdhet. Jag känner mig ledsen, ensam och desperat. När min pojkvän säger att han är nöjd med sitt beslut skär det som knivar i mig. Jag vill att han ska vilja försöka, bara en gång till. För allt fint som vi har upplevt.
Men jag hamnade här, jag klarade inte av att skapa en kärnfamilj, inga syskon till Jack, ingenting. Mina fina betyg, min framåtanda och allt det som har betytt något förut betyder ingenting nu. Det enda som har betydelse nu är det faktum att jag har kört familjen åt helvete och jag förstår inte ens varför. Jag ville ju att vi skulle få det så bra. Gråter. Våndas. Det var jag som inte kunde sluta ljuga, och jag vet inte varför. Nu känns det självklart att tala sanning. Men nu är det försent.
Hur ska jag orka...när allt känns svart, vart hittar jag ljuset?
Jag mår inte speciellt bra. Det känns som att jag är en disktrasa som har kastats in i en torktumlare och är på väg att lösas upp i små små fibrer. Det drar i mig från alla håll, jag har inget centrum längre. Egentligen vill jag bara stänga in mig i en garderob i ett halvår och hoppas att allt har löst sig när jag kommer ut, alternativt att jag ska ha blivit bortglömd av alla som någonsin har känt mig. Men det kan jag inte, för jag har min son att tänka på.
När det är så här, vart ska jag vända mig? Jag har kompisar, men ingen bästis. Jag har stöd, men det räcker inte. Jag vet inte om jag ens VILL ha stöd. Ensamvargen i mig säger åt mig att jag vill vara ifred. Alla andra säger åt mig att jag ska omge mig med folk för att må bra. Jag försöker jobba så mycket som möjligt för att orka med. När jag jobbar har jag inte tid att tänka.
Jag har börjat leta lägenhet, men det går haltande. Vet inte vad jag vill ha, vad jag ska leta efter, hur jag ska finansiera skiten, hur Jack och jag ska kunna få det bra ekonomiskt när jag inte ens har ett fast jobb. Jag gråter inombords och känner mig så liten. Jag vet att jag har hamnat här, i just denna situation, och att det är mitt eget fel. Visst har min pojkvän bidragit, men jag gjorde det avslutande draget. Det roliga är att jag inte alls får känslan av nöjdhet. Jag känner mig ledsen, ensam och desperat. När min pojkvän säger att han är nöjd med sitt beslut skär det som knivar i mig. Jag vill att han ska vilja försöka, bara en gång till. För allt fint som vi har upplevt.
Men jag hamnade här, jag klarade inte av att skapa en kärnfamilj, inga syskon till Jack, ingenting. Mina fina betyg, min framåtanda och allt det som har betytt något förut betyder ingenting nu. Det enda som har betydelse nu är det faktum att jag har kört familjen åt helvete och jag förstår inte ens varför. Jag ville ju att vi skulle få det så bra. Gråter. Våndas. Det var jag som inte kunde sluta ljuga, och jag vet inte varför. Nu känns det självklart att tala sanning. Men nu är det försent.
Hur ska jag orka...när allt känns svart, vart hittar jag ljuset?
onsdag 16 juli 2008
Max grade to my essaaay..yaaay ;)
Fick maxbetyg på min 72-sidiga informationsdesignmässiga jämförelse mellan tidningarna Solo och Moore ;) Det ni. Att docenten som betygsatte arbetena råkade vara überfeminist har säkert ingenting alls med det att göra ^^ tihi.
Summerjob
Vet att det inte heter så, men skitsamma. Jag har jobbat så mycket att jag typ inte haft tid eller ork att skriva. Tänkte dock ändra på det nu och börja uppdatera mer regelbundet igen. Killen har semester nu i tre veckor till, jag slavar på ute vid Herrfallets camping i åtminstone en månad till. Sen blir det väl Arbetsförmedlingen och en jävla massa pappersarbete *suck* Måste ju få ett permanent jobb lixom.
Jobbet är iaf ganska kul. Jag städar stugor ^^ Det låter inte roligt, men det är helt okej att gnata runt med en ipod i öronen och dammsuga :P Man tappar lite av sin verklighetsförankring dock ska jag erkänna.
Förra veckan hoppade jag även in och arbetade lite i restaurangen. Det var hur kul som helst och jag kommer verkligen sakna det. Där fick jag servera (duh) och göra diverse andra obligatoriska sysslor som krävs för att hålla en restaurang i ruljans. Alla människor jag lärde känna där kommer jag sakna som faan, ni är så goa. Vet att ni är småglin men det skiter jag i. Jag har ju barnasinnet kvar så hihi ;)
För övrigt har jag snöat in på Thermostatics senaste album Humanizer. ALLA låtarna på den skivan är seriöst bra. Tänker posta min favoritlåt "The Box" med video här nedan dock så att ni också kan få njuta av den hehe ;)
Har inte hittat lyrics nånstans så tänkte ge mig på att skriva dem själv nedan. Jag har utelämnat där jag inte vet vad dem sjunger hihi :) De som vet vad som ska stå där får gärna hör av sig via msn eller liknande.
I hear whispers from the other side
I am so afraid
I have opened up a secret door
Tell me what to find
Will I ever cross the line tonight
Between your world and mine
One step closer into fantasy
There is no return
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
Longing for a magic place
I am not afraid
I have opened up the box
This is what I've found
Will you ever show me what it's like
To live for eternity
....... is running through my mind
There is no return
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
All I ever wanted
You were all I dreamed of
X 6
Jobbet är iaf ganska kul. Jag städar stugor ^^ Det låter inte roligt, men det är helt okej att gnata runt med en ipod i öronen och dammsuga :P Man tappar lite av sin verklighetsförankring dock ska jag erkänna.
Förra veckan hoppade jag även in och arbetade lite i restaurangen. Det var hur kul som helst och jag kommer verkligen sakna det. Där fick jag servera (duh) och göra diverse andra obligatoriska sysslor som krävs för att hålla en restaurang i ruljans. Alla människor jag lärde känna där kommer jag sakna som faan, ni är så goa. Vet att ni är småglin men det skiter jag i. Jag har ju barnasinnet kvar så hihi ;)
För övrigt har jag snöat in på Thermostatics senaste album Humanizer. ALLA låtarna på den skivan är seriöst bra. Tänker posta min favoritlåt "The Box" med video här nedan dock så att ni också kan få njuta av den hehe ;)
Har inte hittat lyrics nånstans så tänkte ge mig på att skriva dem själv nedan. Jag har utelämnat där jag inte vet vad dem sjunger hihi :) De som vet vad som ska stå där får gärna hör av sig via msn eller liknande.
I hear whispers from the other side
I am so afraid
I have opened up a secret door
Tell me what to find
Will I ever cross the line tonight
Between your world and mine
One step closer into fantasy
There is no return
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
Longing for a magic place
I am not afraid
I have opened up the box
This is what I've found
Will you ever show me what it's like
To live for eternity
....... is running through my mind
There is no return
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
Your heart is burning next to me
Like electric shocks you give me
Your voice keeps spinning me round and round
Oh oh
All I ever wanted
You were all I dreamed of
X 6
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)