Friendships, can I afford it?

Jag måste påminna mig om att vårda vänskap med folk i min omgivning. Alltför ofta glömmer jag bort att jag faktiskt har en hel del kompisar. Oftast blir det så att jag träffar dessa personer när jag har Jack, och glömmer bort dem helt när jag inte har honom. Ändå är det inte så att jag inte har roligt när jag umgås med dem. Det är hur trevligt som helst. Men min ensamvarg-sida vägrar ge vika och jag njuter till fullo av tystnad och av att vara själv. När jag är själv kan jag höra mina egna tankar, som jag älskar att tänka. Då kan jag sjunga, skriva, dansa och bara vara mig. Jag antar att jag inte känner mig riktigt bekväm inför andra, ungefär som att jag måste anpassa mig efter dem. Därför föredrar jag nog ensamheten. Låter det rubbat? Några av mina vänner här i arboga:

Lotta
Camilla
Evelina
Sofia

Och icke att förglömma flera fantastiska människor som jag lärt känna i Vetlanda.

Ni finns ju. Jag ska bli bättre på att höra av mig, jag lovar. Eller, jag lovar att åtminstone försöka. Och jag ska bli bättre på att ställa upp. Men hittills har jag levt lite efter principen att "ingen behöver ställa upp för mig, så varför ska jag ställa upp för nån". To each his own, typ. Men det är ju tråkigt, och eremit-aktigt. Jag vill inte bli som min mamma på den punkten. Inte än i alla fall. När mamma var 24 hade hon säkert skitmånga vänner som hon träffade dagligen. Det har inte jag. Tror det mesta förändrades när jag blev ihop med mitt ex, då slog eremitkristina in och hon är kvar än. Old habits die hard :)

Jag är rädd också, mycket handlar om min egen feghet. Om jag bara omger mig med det som är tryggt (mig själv) så kommer jag ju aldrig mer att bli sårad. Ett säkert (men skittråkigt) kort. Man får inte vara hur rädd för förändring som helst. Någonstans måste man ge vika och bjuda in folk.

Jag ska försöka.

Why this constant hatred?

Hat är obehagligt. Det dyker upp, hårt och hänsynslöst och ger inte vika för något. Jag hatar några personer. Jag skäms för att jag gör det, men jag kan inte rå för det. En av dem är en person som mobbade mig hela högstadiet. Två andra förstörde mitt liv en hemsk natt. En fjärde förstörde det lite till. Och en viss tjej...eller kvinna, eller whatever. Jag kallar henne hellre satmara. Förstörde så mycket mer än mitt liv. Du vet vem du är och jag kommer aldrig att förlåta dig. Så du vet.

New music

Lite nya låtar på följande länkar :)

http://www.youtube.com/watch?v=4tXE-hPQoXY

http://www.youtube.com/watch?v=4ikagcr6M78

http://www.youtube.com/watch?v=l286SZAsa_0

Vacation...

I helgen bokade jag och sötnosen en resa till Turkiet :) Det känns totalt overkligt fortfarande, för jag har aldrig varit utomlands utomlands. Har iofs varit i Paris, men vi flög inte dit och det var på vårkanten så det kändes inte riktigt som utomlands..men det här är skillnad. This is it. Och vad som är ännu häftigare är att jag har en så söt och rar pojkvän som typ bjuder mig på större delen av resan...jag har sparat lite, men han betalar det mesta..det känns väl inte helt rätt, för jag är van vid att alltid betala för mig, men han är så snäll och förstående, han vet ju att jag inte har råd :) 22 maj lämnar vi Sverige...längta..sju dagar med bara sol, bad, mys, vackra vyer, plus massa galna hurtiga aktiviteter om jag känner karln min rätt hahah xD

peace out..

A new day

Idag är en ny dag, och denna ska fan inte få suga. I won't let it. Så de så :D

A bad day in general

Today sucked. Probably because I made it suck. I didn't take a walk in the beautiful spring weather. I didn't look up at the sun with gratefulness in my heart. I didn't think about all the good things that I have.

I did however go to bed in the middle of the day. Just pulled the covers up pretending I was somebody else or somewhere else. Why can't I just be happy, why is it so hard? It's just, I feel like I'm losing purpose sometimes.

Family

Idag hittade jag mina systrar på Facebook :) Det är ju faktiskt det de är. Kött och blod. En del av mig. Nicolina är faktiskt lite lik mig. Här är en bild av henne och hennes dotter Sanna. Jag insåg plötsligt en sjuk sak. Sanna är Jacks kusin. Kommer de någonsin att träffas??





Jag blir ibland så arg och besviken på mig själv för att jag inte har hållit kontakten med all min släkt, men det har bara blivit så. Ett fult mönster som inte gått att bryta. Förhoppningsvis kan jag träffa pappa i sommar, jag saknar honom faktiskt. Om jag inte tänker på det så saknar jag honom inte, men när minnet av en kram från honom dyker upp i huvudet känns det jobbigt.

Jag kommer nog aldrig komma över helt hur saker och ting utvecklades mellan mig och min pappa, men jag hoppas att vi ska kunna få en bra kontakt i framtiden ändå. Jag älskar honom faktiskt mot alla odds.

And when the sky is so dark
that I can't see myself
that I can't see anything at all
that the sound of my own breath
as I walk
is the only sound on earth
I like to think
I like to believe
that there is a safe place
hidden somewhere far
far away

Home is where your heart is...

Nu är jag hemma igen efter en supermysig underbar och rolig helg i Vetlanda, den lilla staden i mörka Småland som jag har kommit att tycka så mycket om, pga en viss person som bor där ^^

Jag ska inte gå in på detaljer, men det blev roadtrip + bio, herrmiddag (inte för mig, men jag hjälpte till kring den iaf hehe), tjejkväll med anna och emma, samt mera mys på söndagen med min älskling.

Det roliga är att han verkligen har fått mig att bete mig annorlunda i en relation. Det är inte alls min stil att vara social till exempel, men jag blir det mer och mer just för att han är det. Det känns så naturligt att vara social helt plötsligt, och jag känner inget behov alls av att försöka få honom mindre social. Jag inser hur viktiga hans kompisar är för honom och jag skulle aldrig göra något för att sabba det. Jag vill vara en del av hans liv utan att välta det upp och ner totalt. Jag vill vara den där grädden på moset som gör hans redan trevliga liv ännu trevligare :)

Nu är jag hemma igen och har precis nattat Jack..han ligger och snusar så sött i min säng. Vi tog det lugnt i eftermiddag. Blev att uträtta lite ärenden. Var tvungen att skicka iväg två filmer som jag glömt returnera till lovefilm.se. Hade jag inte skickat dem senast idag så hade jag fått paya 250 spänn per film haha, för jag har ju avslutat medlemskapet nu. Hade ju varit sjukt illa för min redan tajta budget kan jag säga :P Jack gick själv hela vägen från dagis och hem, och på vägen träffade vi på mamma också som ville säga hej till Jack.

Hemma blev det pannkakor i stora lass och Jackis fick en glass efteråt framför bolibompa för att han skulle känna sig riktigt välkommen tillbaka hehe :) Nu sitter jag som sagt och degar och är bra seg efter en strapatsrik dag med plugg, lång tågresa och jackisbus :) Blir lugnt resten av kvällen..

Frågan är nu bara, för det slog mig. Vart är mitt hem egentligen? Varannan vecka när jag inte har Jack måste jag säga att Arboga absolut inte känns som något hem för mig. Jag trivs inte direkt här, och jag längtar till Mattias som sjutton. När jag har Jack är det väl lite mindre jobbigt, men jag ogillar verkligen att bo här. Hade jag följt mina egna beslut för fem år sedan så hade jag ju inte ens bott kvar i Arboga. Det var alltid min dröm att flytta härifrån. Inte för att jag ogillar staden i sig, utan mest pga alla minnen (de flesta är riktigt jobbiga).

Så så är det :)