Friendships, can I afford it?

Jag måste påminna mig om att vårda vänskap med folk i min omgivning. Alltför ofta glömmer jag bort att jag faktiskt har en hel del kompisar. Oftast blir det så att jag träffar dessa personer när jag har Jack, och glömmer bort dem helt när jag inte har honom. Ändå är det inte så att jag inte har roligt när jag umgås med dem. Det är hur trevligt som helst. Men min ensamvarg-sida vägrar ge vika och jag njuter till fullo av tystnad och av att vara själv. När jag är själv kan jag höra mina egna tankar, som jag älskar att tänka. Då kan jag sjunga, skriva, dansa och bara vara mig. Jag antar att jag inte känner mig riktigt bekväm inför andra, ungefär som att jag måste anpassa mig efter dem. Därför föredrar jag nog ensamheten. Låter det rubbat? Några av mina vänner här i arboga:

Lotta
Camilla
Evelina
Sofia

Och icke att förglömma flera fantastiska människor som jag lärt känna i Vetlanda.

Ni finns ju. Jag ska bli bättre på att höra av mig, jag lovar. Eller, jag lovar att åtminstone försöka. Och jag ska bli bättre på att ställa upp. Men hittills har jag levt lite efter principen att "ingen behöver ställa upp för mig, så varför ska jag ställa upp för nån". To each his own, typ. Men det är ju tråkigt, och eremit-aktigt. Jag vill inte bli som min mamma på den punkten. Inte än i alla fall. När mamma var 24 hade hon säkert skitmånga vänner som hon träffade dagligen. Det har inte jag. Tror det mesta förändrades när jag blev ihop med mitt ex, då slog eremitkristina in och hon är kvar än. Old habits die hard :)

Jag är rädd också, mycket handlar om min egen feghet. Om jag bara omger mig med det som är tryggt (mig själv) så kommer jag ju aldrig mer att bli sårad. Ett säkert (men skittråkigt) kort. Man får inte vara hur rädd för förändring som helst. Någonstans måste man ge vika och bjuda in folk.

Jag ska försöka.