I morse när jag skulle gå med min fina son till dagis var det fem meter snö överallt och självklart hade ingen plogat under natten. Så det var bara att slopa vagnen och gå till fots istället. På vägen får min grabb syn på en sopbil där en karl håller på att slänga in diverse vidriga tingestar (som ju är själva syftet med en sopbil). Jack står som paralyserad och iakttar hela processen med ett leende på läpparna. Det är ju skitspännande! Jag kan inte påstå att jag själv såg fascinationen i det hela, men jag stannade ju likväl och berättade för Jack exakt vad det var som hände. Ibland får jag verkligen påminna mig själv om att barn ser på världen på ett helt annat sätt. Allting är ju nytt och roligt för honom. När han var ett år var en pinne eller ett löv tillräckligt för att välta hans värld. Nu krävs det en sopbil. Om tjugo år kanske han söker kickar genom att tågluffa jorden runt.
Varför kan vi inte alltid tänka som ett barn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha, underbart :)
Och ja du Kristina, det skulle ta mig tusan vara härligt ibland, att tänka som ett barn :) Av diverse olika anledningar...
Skicka en kommentar