
Så, vad ger vi mer? Förutom vårt hjärta...jo, vi ger våra kroppar. Det här låter kanske lite absurt, men tänk efter. Det är sant. Så länge ett förhållande är starkt och bra så har man ju bara sex med den personen, för man vill inte ha någon annan, eller hur? (sen finns det givetvis öppna förhållanden också)
Men...och nu till det stora mennet. Ger vi verkligen bort vårt hjärta och vår kropp? Eller lånar vi ut dem? Eller...säljer vi dem? Svaret borde vara att vi lånar ut, för ingen kan någonsin äga en annan människas hjärta eller kropp. Det går bara inte.
Ändå, trots detta faktum, är det lätt att glömma bort det. Det är lätt att efter att ett förhållande är över, fortfarande tro att man har äganderätten till det där hjärtat, och den där kroppen. Och de facto är att även om man fortfarande har tillgång till en persons hjärta, men inte till den personens kropp, så är man inte nöjd. Varför? Är det genom sexet som man känner kärleken? Är det den fysiska närheten som behövs för att man ska känna sig älskad? Och i så fall, varför räcker det inte med en kram?
Om vi säljer våra kön till de vi älskar, vad får vi tillbaka? Är det byteshandel det rör sig om? Du får mitt underliv så får jag ditt? Du får mitt hjärta så får jag ditt?
När vi blir tillsammans med någon så blir vi det för att vi älskar personen. Men också för att säkra en trygghet. Sexuell trygghet, ekonomisk trygghet, känslomässig trygghet, osv osv. När relationen tar slut är vår trygghet raserad. Vi vill hålla fast vid allt det som fick oss att känna oss trygga.
Regelbundet sex, regelbunden bekräftelse, regelbunden omtanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar