I am a russian doll.

Har du någonsin känt dig liten av att titta på stjärnorna? Jag får alltid tårar i ögonen och en underlig känsla i magtrakten av att iaktta stjärnbilderna och den svarta bakgrund som de vilar mot. Det bara suger till i hela mig och jag mår nästan lite illa. Att försöka föreställa sig att vi är en del av det hela, det hela som vi inte ens vet hur stort det är. Det är oförklarligt, nästan lite övernaturligt. Och därmed högst verkligt och otäckt.

Rymden har ibland förmågan att få mig att känna mig som en sån där rysk docka. Du vet, en sån som får plats i en större, som får plats i en större, som får plats i en större. Det finns egentligen ingen gräns för hur stor den största ryska dockan kan vara. Precis som rymden, som inte heller begränsar sig själv eller låter sig begränsas av något. Men den lilla ryska dockan längst in, visst måste hon känna sig ganska ensam? Ganska liten? Ganska instängd? Visst längtar hon ut till det stora hela, där ute.

Precis så känner jag mig, när jag står utomhus sent på kvällen och tittar rakt upp på stjärnhimlen, så att jag inte ser något annat än just stjärnor. Som en rysk docka.