Contrast is the shit

Ja jag vet. Jag sover inte. Jag sitter här och nördar som vanligt. Jag har nu påbörjat läsningen av boken "Skriv på" av Elisabeth George (direktöversatt från Write On kanske? :P ). Det första kapitlet tar basically upp hur viktigt det är att ha bra och starka karaktärer i sin roman. Och att man måste KÄNNA karaktärerna bättre än man känner sig själv. Ska du skriva en roman eller en novell så måste du veta allt om personerna i den. Vad heter dem? Vad är deras favoritmat? Hur reagerar de om de kommer ut en snöig och iskall decembermorgon och upptäcker en parkeringsbot på vindrutan? Såna saker ska du ha svar på, annars känner du inte karaktärerna tillräckligt väl för att veta vilka val de kommer att göra i din roman.

Andra kapitlet tar upp miljöskildringens vikt i romanen. Här är det ju lite samma sak som gäller. Du ska känna till så mycket om miljön där romanen utspelas som möjligt. Annars blir det inte en trovärdig miljöbeskrivning. Man kan inte beskriva Paris om man aldrig har varit där. Visst, man kommer långt med Google, men hur beskriver man dofter, ljud, vyer och kombinationen av dessa utan att aldrig ha satt sin fot i staden? Man kan hitta på, men risken är då stor att man framstår som mindre trovärdig. Man kan också köra säkra kort och bara använda sig av miljöer där man själv har varit (typ sin egen lägenhet?), men då ökar istället risken för att läsaren somnar efter första sidan. Det gäller alltså att hitta en bra balans.

Tredje kapitlet handlar om inramningen och hur den höjer känslan av angenämhet för läsaren när han tar sig igenom romanen. Man kan till exempel använda sig av lek med kontraster för att utmana läsarens sinnen. Det håller läsaren nyfiken och John Blund borta. Ett exempel i boken på hur man använder kontraster är taget från T.Jefferson Parkers bok Lögnare ska brinna. Där finns en scen där kriminalkommissarien kommer in i ett hus där allt är precis vitt. Möbler, väggar, golv, tak. Kliniskt, sterilt, bländande. Vitare än snö och nyinköpt kokain. Sen kliver han in i badrummet och hittar något i det vita badkaret som inte är särskilt vitt. Ett förkolnat, svart, bränt lik. Genom att göra så här har T.Jefferson lyckats ge läsaren en otroligt skarp och tydlig bild av den döda kroppen. Jämfört med om han inte hade talat om allt det vita innan.

Det här ger mig rysningar...jag kommer att uppdatera allt eftersom jag gräver djupare i skrivkonstens underbara värld...och nu SKA jag sova.